Som barn var jag normalviktig. Och hade en hälsosam relation till mat, även om jag alltid varit en sockerälskare haha .. Men jag tror jag hade lätt för att ta extra portioner då min  pappa alltid tyckte det såg ut som jag och min lillebror åt så lite (min pappa har oxå gjort en GBP nu) så sa han ofta ”ska ni inte ha mer än det där :O Lite till får ni ta !” Han var ju stor och åt hur mycket som helst men vi var bara barn och det blev det lätt att man tog extra mycket när han sa så. Självklart inte min pappas fel att jag är stor, min lillebror har ju aldrig haft problem med vikten men förutom det hade jag inga större problem. Min mamma var alltid noggrann med ”ingen cola och godis på vardagar!” så det höll jag rätt bra.

Sedan kom högstadiet och då kände jag mig som tjockast i världen ibland, men vilken osäker tonåring gör inte det ? När jag nu tittar tillbaka var jag ju inte tjock, jag hade mycket muskler från all träning vilket gjorde att jag hade stora ben och vader men jag hade alltid 4pack på magen. Sjukt egentligen hur sned bild på sig själv man kan ha ! Men sen mot slutet av högstadiet slutade jag träna och la på mig några kilo, jag fick panik när jag började komma upp till 74 kg, fy va jag mådde dåligt då !

Sen kom gymnasiet och jag blev beviljad en bröstförminskning för mina bröst var gigantiska men innan den operationen var jag tvungen att gå ner till normal vikt, 70 kg så det var 4 kg jag skulle gå ner. Då började jag gå ut och gå lite på kvällarna och tog mindre portioner (gud va lätt det var?!) haha och kom ner till 65 kg och där låg jag ett tag.

Vid den här tidpunkten gjorde jag ett löfte, ALDRIG MER ÖVER 70 KG SANNE, ALDRIG !

Sen fick jag pojkvän, som bodde själv,var äldre, hade egen stuga och bil vilket var skit coolt för mig som var 16 år ju. Och då började allt det här men chips och dippa istället för middag framför en mysig film med sin pojkvän och vatten är äckligt äh vi kör på coca cola. kan träna en annan dag.   Börjar banta på måndag. äh tar en annan dag.
Sen blir man gammal nog att få sina egna pengar då är det ju lätt att äta ute var och varannan dag, spara kan jag göra i framtiden. Sen blev det en ond cirkel jag aldrig lyckats bryta. Man såg hur vågen gick upp lite mer kom över 70 kg, hjärtekrossande. Sen över 80, holy shit jag börjar bli stor! Sen över 90, omg ”riktiga män väger över 90kg” kommer bara upp i min hjärna, ni vet dom tröjorna man köper på marknader och så haha ^^ sen efter det ger man upp.. Drömmen är för långt borta och man har testat alla olika dieter och bantningstips som finns där ute !

Det är iaf hur jag känner det och hur det har varit för mig. haha blev mer uppväxt än barndom, Någon som känner igen sig ?